Vintern går sakta. Det ljus som lyser, fryser i luften. Kondens ryker ur flåsande ansikten. man står helt stel i skymningen och väntar på en buss. Någon talar lågmält för sej själv, det är jag själv jag hör när svaren svär. Idiotiska försök till att tro att tiden snart börjar gå lite fortare. Till slut kommer tåget. Det kommer när man slutat hoppas. Där inne är det tomt förutom en man som ligger ner. tåget kränger till och stannar. jag ställer mej vid dörren. ser min eget ansikte nästan smälta in i den grå skyn utanför, mina händer bränns mot glaset, plötsligt känner jag hur hungrig jag är. Tänker på mat hela vägen hem. den där instinkten, driften för överlevnad. Vagnen fylls på med folk. jag känner mig uppgiven, avtrubbad, insjunken i mina egna tankar medan de alla går fram och tar mej i hand och önskar mej lycka till. Luften söver så när vi sjunker ner under tunnlarna alla har de plockat fram fruktkorgar och vitt bröd som dom bjuder mej, allihopa, ingenting gör någonting, spelar ingen roll. Hela klotet är fullt med dessa tillstånd. Snart är det dags att stiga av, jag behöver inte ens öppna ögonlocken, Jag kan stå som en färdig förflyttning, en magnet som pulserar av en ständig maskin, ett drivhjul av dygn timmar och evig rörelse, alltid på väg hem eller därifrån. I hallen åter möter jag det slutgiltiga, natten och sömnen, i morron ses vi åter runt denna tid