Två sekunders avstamp och jag hör mig själv säga: den här är till dig

Att världens lungor stannade då var en bisak;
när du sträckte fram din hand
och jag överlämnade min gåva

Sen kom skammen

Men i väntan. Restes mod. Vingar mot hud
Jag flöt friare dessa dagar

Vid hemtagningen fanns ingen nåd
Lyckan ramlade hel mellan spjälorna,
till strömningarna där livet inte är,

det bottenlösa. Som bet mig
och själen min

I sorgen över att

du aldrig sa något