Medan den äldre kvinnan satt med tunnelseende och funderade tyst, krängde de nersprayade vagnarna långsamt genom tunnlarna, låg den gamle mannen bakom henne helt orörlig. Han hade legat så nästan hela vägen från ändhållplatsen ända in i City. Det började bli trångt så många var tvungna att stå. Det blinkande ljuset som fladdrade från tunneln in i deras ögon kvävdes nästan av hålrummet när det sjönk bort från sej själv när tåget blivit stående i totalt mörker . Själv skulle jag stiga av när regnet slutat falla där ovanför. Såg en kvinna en bit in i vagnen, hon stod och det föll små pärlor i hennes hår, dom hade fallit ner från skyn, antagligen färdats ljusår ner i vår atmosfär och smulats sönder i nedfallet, Tornen flöt runt i kanalen som speglar i rymden, Själva ljuskronan hängde som ett eldklot och lös rakt ner som i en svart brunn i natten. Snart närmade sig tåget stationen där jag skulle kliva av. Någon ruskade på mannen som låg och sov. Han visste inte om det var dag eller natt, perrongen låg nysandat efter kvällens nollpunkt

(C) Lars Gullberg poet och människovän