Träden står tysta, grenarna magra. Inte en endaste fågel, inte en endaste människa, det är som om bomben slagit ned. En oändligt svart äng som vet att den är grön när den varma stjärnan stiger upp och lyser på den, snart kommer det pudersvita snötäcket lägga sej över, vargarna hungrande att gena över det, det är såå fascinernade och brutalt och hur man tänker när isbergen smälter bort från iwsbjörnarna. Man ser inte strecket av vinterfåglar över vattenlinjen men man hör svagt hur de slår över den, som de viskande vindflöjlar vid landmärkena som vippar lätt i vinden, vem som gav den bromsspår som ett tecken på att vara för snabbt på väg hem ligger nu uppochned i en dunge med starkt blått ljus blinkande om sig.Vi står så nära varandra att vi hör varandras hjärtslag, när vi går rakt genom samhället in i den tunnel vi bär inom oss, stannar vi där. undan något annat, mycket kallare