Jag trodde att det var på min lott
att få uppleva dig
men att sedan lära mig att leva utan dig,
lära mig att leva med saknaden och känna tacksamhet för den tid vi fick.

Jag trodde att jag aldrig skulle få
uppleva dig igen.

Glädjen över att jag träffat dig,
att ha så många varma minnen
och saknaden efter dig, din livsglädje och värme la sig tillrätta i mitt hjärta
som en vemodig skugga.

Åren gick, i mitt hjärta fanns du alltid
med mig...nära.

Men...en dag öppnades dörren.
Ljuset flödade in i varenda vrå i hjärtat.
Allt var ljus

Det senaste året har jag känt djup tacksamhet varje dag
och saknaden är en del av min vardag.
Men den saknad jag känner idag är inte en vemodig skugga i hjärtat.
Jag lever fortfarande utan dig,
men alltid tillsammans.