För mig har det blivit en vana att ofrivilligt göra studiebesök på ortens närmaste sjukhus, där jag tillfälligt vistas, när jag har semester.

Det var inte första gången, men den här berättelsen börjar här.

För nu fyra år sedan tog jag flyget från Arlanda i Stockholm som är den närmaste flygplatsen från Uppsala, där jag bor, till min dotter som bor i en vinterbonad sommarstuga, så vackert i Hällevik i Sölvesborg. Den ligger på stranden intill havet och det finns dessutom två stora simbassänger mellan huset och havet. En underbar plats att vistas och vila på sommartid.

Min dotter mötte mig på Kallinge flygplats som ligger ca 5 mil från hemmet. Glad att få umgås med henne, hennes man och barn, en kille på fyra år, landade jag lyckligt.

Mycket prat och god mat. Promenader och trevligt umgänge på alla sätt, kopplade jag av ordentligt.

Det gick några dagar då vi alla badade i polen och jag passade på att träna i vattnet under den strålande solen. Jag hade problem med att röra mig redan då, men trodde fortfarande i min enfald att jag kunde träna så jag blev frisk. Kalla det förnekelse, dumhet eller vad som helst, men ibland är människan inskränkt och tror på specialisterna, när de säger att det inte finns några fel, trots att kroppen starkt signalerar det motsatta. Reumatoid Artrit var diagnosen som jag säkerligen haft sedan 20-årsåldern, men fick den inte förrän vid 58 års ålder.

Det ger ingenting att gråta över spilld mjölk, så jag lämnar det därhän.

Vi solade och tränade och efter ett par dagar kände jag mig lite konstig. Kunde inte sätta fingret på vad det var som var fel. Kände t.ex. inte att jag hade fötterna på golvet, när jag satt i en fåtölj, för att nämna något.
Så en dag kom min dotters mamma på besök. Jag, du hörde rätt. Min dotters mamma, men den förklaringen lämnar jag till ett annat tillfälle.
Mamman, dottern, sonen och jag gick till en fin fiskrestaurang och åt gott. Bäst som jag satt där kände jag att när jag tänkte, kom inte orden till mig. Om jag tänker riktigt djupt en stund så kommer det nog tänkte jag, men icke. Jag kunde använda alla sinnena, men inte förmedla orden rätt. Min dotter fattade galoppen och när hon bett mig läsa ”Gud som haver” och jag inte klarade det, ringde hon efter en ambulans. Mitt tal stämde inte överens med det jag tänkte säga.
Hon gav sin mamma order om att ta med sonen hem och själv följde hon med mig i ambulansen som körde i ilfart till Karlshamns lasarett, där alla stod redo. Stroke var naturligtvis det vi alla tänkte på och jag blev sämre under resan och väl framme spydde jag som en kalv. Kan helt sanningsenligt säga att jag inte var så kaxig, men alla gjorde ett stort fel. De talade som om jag inte var närvarande och förstod vad de sa. Jag tror att jag är den enda som minns varenda detalj av allt som skedde och sades.
Jag glömmer aldrig när läkaren stod vid min sänggavel och frågade min dotter ”hur är hon egentligen?” Frågan var befogad, men inte i min närvaro. Har vid ett flertal tillfällen tackat till min dotter för att hon sa så positiva saker, för det gjorde hon och jag är nästan helt säker på att hon inte trodde att jag förstod vartenda ord och la dem på minnet dessutom. Kändes faktiskt väldigt bra, måste jag säga.
Nu blev det en massa undersökningar. Blodprover, magnetröntgen och mycket mer. Till slut kunde dottern åka hem och jag blev inlagd på strokeavdelningen. På kontoret, eftersom det var sommar och de hade stängt en avdelning, så det fanns inga platser kvar. Kontoret var enda rummet som inte hade någon säng, innan jag kom dit.
Dottern ringde till min äldste son som bodde i Stockholm och berättade vad som hänt. Han och hans flickvän satte sig omedelbart i bilen och körde den långa vägen mellan Stockholm och Karlshamn. Han är förresten född där, men även det lämnar jag till en förklaring vid ett senare tillfälle.
Jag lyckades somna och när han ringde mig vid 11-tiden, kunde jag svara honom. Om du visste vilken lättnad det var för mig. Glädjen var total eftersom jag under de åtta timmarna som talet var borta, hann sätta mig in i att jag kanske aldrig någonsin mer skulle kunna kommunicera med mina nära och kära och inte andra heller för den delen. Vilken hemsk upplevelse! På ett ögonblick kunde mitt liv blivit totalt förändrat. Allt passerade inför min inre syn, hur livet kanske skulle bli. Ack så fattigt!! Därför blev lyckan desto större och lättnaden enorm när talet kom tillbaka, men frisk var jag förstås fortfarande inte.
Självklart. Vi visste inte omfattningen av skadorna på hjärnan ännu. De upplyste oss om att en stroke inte brukar synas på röntgen förrän efter ett dygn, så det var bara att vänta.
Vid tvåtiden på natten kommer så min son och flickvän. Naturligtvis blev jag väldigt glad. Kändes tryggt och skönt att ha dem där.
När de träffat mig, tog de in på ett hotell och fick åtminstone några timmars sömn. På morgonen köpte de först en fin blomma. Nu tror du att den var till mig, men så var det inte. Den var till dottern för att hon tagit hand om mig så bra. Jag var också glad för det och jag unnade henne verkligen en liten uppmuntran. För egen del önskade jag bara att få komma hem.
Hos mig på sjukhuset kom strokespecialisten och tillika chefen för avdelningen in och pratade med mig. Hon förklarade att de hade platsbrist och att hon ville att jag på något sätt skulle resa hem till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, som är mitt sjukhus. Jag sa bestämt till henne att även jag ville dit, så vi var rörande överens om det. En mycket bra och duktig läkare. Jag berättade för henne att min sons flickvän är narkosläkare och att jag kunde åka med dem hem, men det motsatte hon sig på det bestämdaste och förklarade att jag var mycket sjuk och därmed i behov av att åka ambulans, som är medicinskt utrustad. Det kändes hårt att höra det och hon märkte att jag blev ledsen. Ge mig en helikopter då, sa jag på skoj. Akademiska är utrustat med det och har en helikopterplatta på taket, där den kan landa.

Sedan kom mina barn, flickvän och barnbarn på besök. Min son pratade med läkaren om mitt tillstånd och han sa att han var orolig för jag inte sovit på natten. Nej, hon fick ju besök kontrade läkaren, varpå han skrattade och förstod att det var hans oro som tog överhanden. Flickvännen och strokeläkaren bytte några säkerligen viktiga fraser som jag i min okunskap, var lyckligt lottad över att inte förstå.
Under dagen märkte jag hur personalen jobbade för att få iväg mig och så plötsligt står läkaren i dörren och säger att jag fick som jag ville. Det blev helikopter. Inget sjukhus där nere kunde avvara
en ambulans under så lång tid som det skulle ta att köra fram och tillbaka. Glad blev jag och flygrädd i små farkoster är jag inte eftersom min son har flygcertifikat och jag har fått förmånen att göra honom sällskap i luften, vid ett flertal tillfällen.
Då börjar det hända saker. Det kom in fem vältränade och uniformklädda ambulanspersonaler i mitt rum. Snygga som bara den. I ett sådant ögonblick önskade jag att jag varit smal och stilig som jag var förr, men det var för sent att göra något åt det då.
Alltså blev det ambulans till brandstationen eftersom helikoptern bara får lyfta med brandmännen redo.
Framme där möts jag av tre uniformklädda helikopterpersonaler och både brandbil och brandmän var redo att rycka ut. Behöver jag säga att jag aldrig tidigare varit ensam med så många vältränade och stiliga män som då? Kanske var det i det ögonblicket som jag bestämde mig för att göra en ”gastrit bypasoperation?”
Plötsligt tittar helikopterföraren sig om och frågar om det inte finns någon patient. Då vinkade jag lite tafatt, stående och gående som en frisk person, indikerande att patienten var jag. En bår kom fram och jag la mig på den och de sköt in den i helikoptern.
Sonen och flickvännen hade redan satt sig i bilen och påbörjat sin resa billedes till Stockholm.

Vi lyfte och det var ett underbart och klart väder, så jag såg mig omkring på jorden lite från ovan. Vi var tvungna att gå ner och tanka på Kallinge flygplats och gjorde så, övervakade av armén. Åter igen dessa vältränade uniformerade män. Alltså hade jag blivit uppvaktad av fem ambulans-, tre helikopter-, brandmän och militärer. Alla var där enbart för min skull. Gissa om jag mått bra om jag inte mått dåligt som jag trots allt faktiskt gjorde.
Mörbultad, illamående och med en fruktanvärd huvudvärk, förtog naturligtvis min förmåga att njuta fullt ut, men det kändes dock som plåster på såren. Det erkänner jag gärna.

Så påbörjades flygningen till Uppsala och den förflöt utan några ytterligare episoder. Vi landade på plattan, på Akademiskas tak och jag blev förd på en bår in till strokeavdelningen som ligger direkt under plattan. Nära och bra. Blev lagd i ett förråd eftersom det var mitt i natten och vi inte ville störa de andra patienterna, med att köra in mig på en sal.
Tog min mobil, ringde min son och frågade hur långt de kommit. Till Södertälje blev svaret. Inte längre retades jag som åkt både längre och fortare, men jag var dock glad, att de trots allt var så nära hemmet igen.
På Akademiska gjordes det en massa undersökningar på hela mig, men mest i huvudet förstås.
Stannade kvar några dagar så att alla röntgenbilder och prover hann bli klara och vid utskrivningstillfället ville min son vara med och så skedde.
Han är en mycket ansvarsfull person och vill vara insatt i det mesta och därtill kommer att han alltid tycker att jag inte ställer de rätta frågorna till läkarna och är alldeles för snäll. Jag har varit en hel del i sjuksvängen och vet att alla läkare är olika. Till en del får man absolut inte säga högt vad man själv funderar på vad man kan lida av. Gör man det är han säker på att det absolut inte är det, utan något annat, även om jag haft rätt och fått det bekräftat vid senare tillfällen, när jag inte sagt vad jag redan anat. Han vet minsann bäst så det så!! Men det finns tack och lov undantag.

Så sitter vi då vid bordet och har ett avslutningssamtal. Jag ska få min diagnos och förklaring till det som hänt.
Läkaren ställer diagnosen ”Migrän”!! Det finns den här formen av svår migrän som är förvillande lik stroke. Speciellt eftersom talet blev konstigt och hela vänster sida domnade bort, tydde allt på att det kunde vara något allvarligt. Är man vänsterhänt, vilket jag är, kan detta hända. Jag är dessutom reumatiker och enligt de senaste rönen kan migrän utlösas av virus eller andra inflammationer, så allt hör ihop på något sätt.

Vi drog en lättnandes suck att det inte var något allvarligt och det kändes nästan snopet. Jag ville på något konstigt sätt varit så sjuk som de trodde, för att inte ”lura” dem, men det var naturligtvis en befängd tanke. Det är en ofarlig sjukdom, men väldigt obehaglig. Vill inte uppleva det igen om det går att undvika. Allt detta ståhej för lilla mig och så var det ingenting, mer än en otrolig upplevelse för mig, där jag kan konstatera att smärta och lycka går hand i hand. Försvarar mig också med att det inte var jag som hade befogenheterna att iscensätta det hela. Är trots allt oskyldig, men glad att kunna konstatera att när det verkligen gäller och man blir behandlad av specialister, funkar sjukvården över förväntan. Känns tryggt.
Min son märkte också vid samtalet att det inte är så lätt att komma ihåg och ställa de rätta frågorna. En bra erfarenhet för honom.

Detta var inte mitt första och inte mitt sista studiebesök på sjukhus i andra kommuner och länder, men ett av de mest dramatiska.

Åkte till Spanien i somras tillsammans med två av mina äldsta barnbarn och gissa vad som hände?
Just precis. Ännu ett studiebesök på ett specialistsjukhus, men det är en annan historia och har jag tur skriver jag om det också.
Om någon vill läsa det förstås, men det står ju var och en fritt att låta bli.