En gammal kvinna strosar på landsvägen intill skogsbrynet. Till höger ser hon en röd stuga med vita knutar, enorm trädgård, prunkande blommor och grönsaker. Några bin skymtar också som landar på bikupors fluster. Så fridfullt. Hon stannar och funderar en stund. Är det så fridfullt som det ser ut? Lugnt ja. Kanske för lugnt och definitivt inte fridfullt men ytan är fin. Tänk så mycket som kan döljas under den polerade fasaden. Kvinnan känner att det är ganska ensamt här. Den som känner ensamheten är en flicka som bär på en ryggsäck med hemligheter. I skogsbrynet till vänster blev den Ensamma varse en viktig hemlighet när hon bara var 8 år. Hon fick ett samtal med någon som hon respekterar högt och följer henne hela livet och är ett rättesnöre.  
Vandrerskan fortsätter på vägen. Kommer till en skola med rött tegel. Här känns det bättre. Liv och rörelse. Känner att någon varit väldigt duktig här. Är det bra att alltid vara duktig? Vet inte men för omgivningen som skapat den är nöjd. Bekvämt när inget rör upp den fina ytan. Bra för dem, men hur var det för den som det berörde? Den Ensamma och Duktiga. Det som göms i snö!!!
Vandrerskan fortsätter vidare på vägen och kommer till järnvägsstationen. Här känns det riktigt bra. Tågen kommer och går med jämna mellanrum och åker till en station längre bort. Där ligger det ännu en skola och där känns det verkligen roligt och givande under flera år men hur går det för den Ensamma och Duktiga? Ensamheten far sin kos och betygen sjunker när det finns så mycket annat som lockar. De tunga hemligheterna bär hon alltid. Ingen förstår. att hon bär på något. Kanske inte den duktiga heller men tror att hon anar. Omgivningen ser det inte så det gör ingenting då den polerade ytan inte skadas?! Här byter hon namn till den Livliga. Kvinnan fortsätter vandringen. Denna gång ut på landet med olika fält på båda sidor om vägen. Några solgula och andra blå på ena sidan och på den andra full med tistlar och ogräs. På det gula fältet ser hon den Livliga som kämpar och försöker skörda en del av det. Ibland lyckas hon hon och på det blå likaså med olika framgång. På andra sidan bland tistlar och ogräs syns hon igen. Där försöker hon bara röja vägen för att ta sig fram. Det går sakta och ibland får hon vända sig om för att tygla några tistlar som inte ville ge med sig första gången. Under tiden hon backar växer den redan röjda vägen igen ännu en gång. Det var bara för den Livliga att börja om från början igen.
Vandrerskan har nu förflyttat sig mycket långt över land och vatten under många timmar innan hon landar och åter börjar sin vandring. Längs landsvägen kommer hon nu till hus som är annorlunda och människorna likaså. På ena sidan stora flotta vita villor med fina fasader och på den andra mycket små träbodar. Tänk att livet bjuder på denna mångfald och olikheter! Häpnadsväckande! Flotta bilar står parkerade bland de fina husen och finklädda människor med smycken i mängd promenerar till en trolig fest som kallas cocktailparty.
Där bjuds det på champagne och dyra tilltugg av olika slag. Några ser glada ut men överförfriskade redan nu. Andra går med tunga steg men vill vara duktiga och göra det som ser ut att vara det rätta och infoga sig i ledet. Den Livliga går med dem. Självklart är det bra? Allt ser så fint ut på ytan. Förutan något att spegla sig i som motbild är det näst intill omöjligt att se sanningen och även för smärtsamt att ens ana att något annat finns i detta livet. Från och med nu kallar vi flickan den Nyfikna. På den andra sidan vägen hörs sambatakter och sprakande, levande eldslågor flammar i mitten av alla som dansar och har roligt. Roligt på riktigt. Ingen tänker på morgondagen. Både bra och dåligt förstås. Vandrerskan fortsätter sin promenad steg för steg utan att sätta sig ner och vila. Hon vill ta en tupplur vid vägrenen men kan inte släppa den Nyfikna ur syn och sinne. Hon är också nyfiken men mest på flickan. Vart är hon på väg? Tankarna som kan komma törs Nyfiken inte veta av. Vandrerskan vill vara nära om och när de kommer. Hon som är så duktig ska rätta in sig i ledet och göra det rätta. Hon klarar sig alltid. Tänk vad fasaden kan bedra. Nu gör Nyfiken något oväntat. Ve och fasa! Hon korsar vägen och går över till den andra sidan med elden. Hon blir väl mottagen som om hon är en av dem. De bjuder på hemkokt dricka som smakar mycket gott och annorlunda tilltugg. Alla skrattar och de dansar för att hålla värmen. Det är emellertid vintermånaden juli där. Plötsligt kommer det en flott bil krypande längs vägen och två män som Nyfiken väl känner tar henne tillbaka till de fina människorna. Där står hon nu på verandan till hemmet innan de åker och hon  tittar på dem dansande vid elden och fattar ett stort beslut. Det är dit hon är på väg! De blir symbolen för det hon söker. Att vara glad och göra det som är bra för sig själv och därmed även för andra. Nyfiken är fortfarande ensam om hemligheterna i ryggsäcken. O vad hon önskar att om så bara för en stund slippa bära på dem men förstår att så aldrig kommer att ske. Det finns bara en väg att gå och det är att lära känna sig själv med fel och brister. acceptera och leva med dem. Kanske blir det lättare att bära med ett mål i sikte? Men hur ska det gå till? Hur gör man? Var ska hon börja?
Tiden mellan beslutet och till att göra något åt det är mycket lång. Stora omställningar av allting. Nyfiken börjar leva sitt fina liv och parallellt umgås med de dansande och nyfiken som hon är lyssnar hon mycket noga på vad alla säger och gör. Alla på båda sidor. Så olika tankar som natt och dag här i livet. Tar till sig det hon känner är rätt för henne själv och lämnar det som låter fel med hennes nya tankesätt. Vandrerskan följer henne vart hon än går och gör. Både i naturen och i staden. När hon kommer till en skogskant ser Vandrerskan henne gömma sig bakom trädstammarna.
Det är skog på båda sidor. Från det ena trädet till det andra. Ibland på den ena sidan och ibland på den andra tills hon försvinner ur synen igen. Vandrerskan går dock efter för att se vart hon tar vägen och hör och häpna. Den Nyfikna kommer ut på ett minerat fält på båda sidor. Ibland hoppar hon över några för att inte skada sig. Landar alltid med fötterna på jorden. Hon börjar släppa gamla tankar och ge plats för nya. Lyssnar till andra och sig själv och det som känns bra. Lite i taget. Så in i skogen igen. Åter gömmer hon sig men vågar titta fram mer och mer. Vandrerskan har nu följt Nyfiken och vandrat mycket långt. Äntligen vågar hon låta den Nyfikna vara i fred en stund för att begrunda sina val och hämta andan. Hon sätter sig på vägrenen med fötterna under sig och snart sov hon en välförtjänt tupplur eller en björnsömn. Spelar ingen roll vilket i alltet. Forts….