Det är så kallt i morronhemmet. Det står så tomt där i smala gränder och krön. Skyltarna med namn viskar och skaver av rost. glödpärlor faller ner i ljuset smälter bort mot våra fönster och blir is. dagen tinar upp dom till regndroppar och kvällen dunstar bort dom till ett förstelnat centrum. Allt det här rullar på hjul, ett lyckohjul med romerska siffror runt. Man vaknar tidigt ur drömmen, ser sig runt omkring, går där bland blomsterprakt på en hemlös jord bland avlägsna stjärnor, Vår strömmar ut men täcks av moln i dag. Några plusgrader och neddragna persienner. Söndag och enstaka avgångar ut ur velodromen. Man bär muren inom sej. Den stänger ute allt. Och man är okontaktbar som i en underjordisk tunnel. Man sitter nere vid Centralen och flyter fram i timmar, där ekar så av klackar som slår mot kliniskt rena marmorplattor. läderkappor som nästan flyger fram som möss. Och man hör fläktarna, hur de vädrar kall luft som för att vädra ut alla våra andetag, står en liten flicka i ett hörn och säljer blåbär ur en hink som hon plockat i den djupa skogen