När jag försvinner i vimlet, försvinner den ensliga trånad som kedjat sig runtom mitt hjärta.
Jag ifrågasätter inte mitt öde, jag begär bara festen att fortsätta och vill bara framåt som en flamma som hittat sin glöd i den angeläget dimmigt dunkla sankmarken.
Men när nätterna tar vid, guldstunderna går ut i vardagen- likt älvens strömmar mynnandes ut i saltvattnets ångor, ställs jag till svars ..
Jag känner hur tårarna vill få något sagt under natthimmelen som täckts av stjärnor, och horisonten har brunnit upp då solen gått under havet. Jag ställs med frågan:
”Har jag inte alltid varit en svärmisk upplaga av någonting annat .. stoffet från fjärran legender; ett främmande släkte bland susande trollsländor, visionärer, levnadskonstnärer ..”. Av någon anledning har jag länge känt att min tillhörighet funnits någon annanstans, men min anpassningsförmåga har belönat mig med nomadiskt blod men förbannat stigen som kunde ha lett mig hem, från början.
Jag vill dit, där jag inte längre känner igen mig i outsidern- sänka vingarna, hänge mitt liv, binda mig samman med passionerade själar bortom tanklösa primadonnor och samhällets ytlighet som somnat för lyckligare stämmor.