En gång, inte alls

längesen

minns jag hur jag drömde,

såg ut över stjärnorna, med längtan

men fri från melankoli

och förtvivlan!

--- livet var kantigt redan då

på sitt envisa vis,

inte särskilt lätt

även om min story

var något mer komplett!

Stigen var inte kantad av rosentaggar,

huggormar, brännässlor

eller kyliga röster

i natten.

Min riktning var heller inte tvär rak

på den tiden!

men jag var omsluten

av en vägledande, betydligt

längre

arm!

omöjlig att avika ifrån!

jag vilade ovillkorligt.

Idag dock fumlar jag

istället runt för mig själv

på de ensliga ängarna med

vemod

i hjärtat

gör mig själv konstant

illa

gång på gång!

och kunde knappt

bry mig mindre

om vart--- min dumhet

och oförsiktighet tar mig

(troligtvis inte långt!)

Livet (en gåva säger de..)

spelar en mindre roll- döden! ---

spelar alltför stor roll.

Paradiset är nära.

Tack Gud för stjärnorna!

--- och de heliga skrifterna ---

de forna solida lärorna!

Jag är räddad.

På den här jorden är jag inget

mer än ett ansikte --- vänt

mot fel håll,

med känslorna i kläm...

Prisa Herren!