På den lokala återvinningscentralen en tidig och fläktande morgon i juni, med solen stekandes i nacken, och dess glödande strålar reflekterandes längs takrännor och lortiga fönster, står jag lutandes mot ett litet staket och glor. Det var behagligt lugnt, så otroligt stilla, alldeles nyligen. Morgonfrid. Men nu! Nu börjar stan flyta, och alla tycks va' i farten.

Efter en stund börjar diverse fordon och bilar bilda köer på den trånga asfaltsytan---en del av dem driver försiktigt smygandes förbi, men tvingas efter några knappa sekunder att bromsa till, då det oftast är en eller annan idiot som står i vägen (viftandes med tre meters träplanka nära ögonen på folk...inte att nämna om de DYRA djupa sprickorna som blir till när motorhuven utsätts för en fet planka eller en järnstång). Vissa av dem skulle också kunna uppfattas som heldöva när de står och drömmer i dånet av stressiga chaufförer bakom ratten. De böjer sig, går nästan hukandes fram mot containern med famnen full av bråte för att dumpa deras skit. Medans de pinas i den lätta hettan bärandes flera kilo lider deras svällda och tillskrynkliga ansikten med dem, men tack och lov! det är bara några ynka meter. Sedan vänder de om och går tillbaka till bilen som står och går på tomgång, men innan de slänger igen dörrn', ställer de sig nonchalant med blicken uppåt, så de slipper visa hänsyn, sen hör man vissel och ropen från argsinta trafikanter som vill desperat fram. Jag ser mot grinden och in kommer en skröplig skåpbil med all hast, ut hoppar en hurtig hillbilly fort som bara den som ser ut att vara runt sextiofem, iklädd blå och vit skjorta med mörkblå jeans som hålls uppe av hängslen från 1956.