I en av sjukhussalarna med pastellgula väggar, ligger en ung person i en av bäddarna.
Namn: okänt. Ålder: troligtvis runt 25-års åldern-någonting. Anhöriga: inga. Tillstånd: ytterst kritiskt. "De bar in honom i förmiddags vid 11-tiden. Man trodde först att han var livlös när ett äldre par hittade honom nära en fontän på en parkbänk, relativt centralt. De var på sin vanliga morgonpromenad när de såg denna unga man ligga blickstilla, och de bestämde sig för att ringa 112 med detsamma."

Fönstret står lite på glänt, solen tittar in, fågelkvitter hörs in från de höga talarna, trafiken dånar och brusar från stora vägen. På fönsterbrädan står bara en radio på låg volym, ibland hör man sjuksystrarna diskutera utanför när de går förbi, annars är rummet tyst. Nästintill dystert tyst; inga större detaljer på väggar eller tak (inte ens prydliga gardiner hängandes vid fönstret..), bara tre tomma sängar och ett vagt ljud från radion som troligtvis sänder eftermiddagsnyheterna.
I den fjärde sängen närmast dörren ut, vilar denna unga ynklig svävandes mellan liv och död;
hans ansikte verkar blekna för var minut, hjärtslagen slår inte regelbundet, läpparna tycks ändra färg emellanåt. Han står vid livets slutskede hur man än väljer att se på det, och han väntar inte in någon. Inga vykort - eller hälsningar, inga rosbuketter eller ens nyplockade blommor, inga förhastade besvär, inga öppna armar eller varma famnar, inga nära och kära väntar han på - bara på att få somna in. Ingen utanför dessa kala väggar vet vem han är, och för de flesta på livets gata är han bara en högt missförstådd miserabel själ, en belastning för allting runtom, en utslagen pundare och inget annat.
Där han ligger överlämnad och ensligt övergiven av världen, stryker Guds hand lätt över hans sargade insida...tårar börja rinna nerför hans färglösa kinder. Snart vaknar han. Snart slutar han drömma. Snart vaknar han till liv. Ett sista andetag bara.