Under ett par barrträd, i en kvittrande dunkel djup skog i aftondimman står en vagn på fyra hjul. Den står där med utväxande grenar på taket och blivit klädd i jord och barr. Vette tusan, vem vet hur länge den stått där och samlat alla skogens skatter på sig? I min nyfikenhet tar jag ytterligare några steg fram med mina mörka snörkängor för att kika närmare på fyndet, men möts av krossade rutor och splitter. På ena sidan av vagnen glimmar glassplitter på marken, även en bunt dagstidningar ligger uppstaplade nära och en radio tycks ljuda någonstans vagt --- rostiga läten genom svajande vindar --- kanske kvällsnyheterna?
Min entusiasm för mig vidare till dörren, greppar handtaget (till min hastiga förvåning är det bara tydligen att kliva in då inget låst efter sig) och stiger sakta in, häpen och med spänning i sinnet. Möts av mer sprucket glas samt prylar som spritts ut över golv och bänkar, till skrynkliga mattor, en halvtaskig diskbänk med sprucket porslin, upprivna lakan, ja, allt möjligt! --- och slutligen! en liten nätt uråldrig radio vid ett tanigt klappbord som dånar för sig själv i den annars ljumma tystnaden. I förundran ser jag ut genom ett litet runt fönster, emellan de tjocka barrträden och alla stickiga grenar, håller en glödande sol på att gå ner. Jag intalar mig själv att läget är helt lugnt. Inga brott har begåtts från min sida, jag strosar bara in i folks husvagnar hur som helst. Min ljusa skjorta är uppknäppt en bit, luggen fladdrar över kinden, kvällsbrisen har tagit vid, mina bara något skorpiga små fötter får äntligen andas - knyter upp kängorna, går och sätter mig vid trappen intill dörren i stillhet, svalkar av mig i den milda tidiga vårluften och de svettiga dojjorna ångar på marken bredvid. Sakta gror natten in, men skuggorna, nattens väsen lurar fortfarande bakom sten och kvittrande bon. Så långt ögat kan nå genom den mystiska barrskogsdjungeln, syns ljus som tänts i folks villor och småstugor.