Jag ska sticka en tröja till mitt barbarn av garnet som jag köpte för att sticka något till mig själv av. En väst skulle jag gjort, men den blev aldrig av för jag var för deprimerad för att kunna räkna maskor, omslag, hålmaskor och annat som skulle skapa det som var tänkt att bli vackert.
Jag orkade inte med skönhet i mitt liv, då.
Men nu ska här stickas igen: En vacker tröja ska han få, för den blir fin när, inte om, när den blir färdig. 
Jag är duktig på att sticka. Det vet jag.

...men jag avbryter mig ideligen: Hunden är törstig. Jag är törstig.
Du ringer inte.
Du ringer inte!
Jag kollar telefonen ofta, ofta.
Två aviga. Kolla. Två räta. Kollar igen och inser att jag är knäpp. Två aviga.
Helknasig. Två räta, två aviga; varvet ut för jag blir arg på mig själv.
Nytt varv och nu är jag arg på riktigt.
Svär och stickar första flätvarvet.

Telefonen ringer och jag tappar hjälpstickan och det är inte du.
-Nej, varför skulle det vara det? 
Du bygger på ditt hus eller grejar med din motorcykel, men jag vet att du har läst mejlet jag skickat om att jag är själv ikväll.
Du kommer att säga att du inte sett det, men jag vet att du ljuger för du är en väldigt ovan lögnare. Jag låter det passera för jag vill inte att du ska veta att jag känner dig så väl.

Jag ljuger väldigt bra, men aldrig för dig.
Något med dig kräver sanning och sanningen är att jag konstant saknar dig, vill ha dig här, inom synhåll och att jag älskar dig väldigt mycket, även om jag nu tappat flätstickan på golvet.