Larmljudet, klockan är tre, över taken mellan stadens väggar. Jag var kär i dig, den där dagen. Du satt i duschen, på huk, medans varmvattnet sköljde över ditt huvud, med ångest. Vi byggde kinder egg, du hade flera hundra, anledningar att inte vilja. Leva. Ovetandes drömde jag, om dig. Att du skulle måla min kropp, i blått, som Klein.

Larmet, studsar med minnet. Ditt skyddsrum, av glas. Du kunde sitta där i timmar, men jag visste ingenting. Jag såg bara dina händer, när du låg på knä, med duken liggandes på golvet, den blå kvinnan i mitten som i sina händer bar Tänkaren av Rodin. Du följde hennes kropp, med penseln, formade du hennes bröst och lår.

– Hon liknar dig, sa du och log.

Dina allvarliga ögon, mörkret, när du drog ett halsbloss, inandningen och ena ögonbrynet som höjdes. En rökslinga. Tobaksflagorna på dina läppar och tungan, när du plockade bort dem mellan tummen och pekfingret. Och den blå färgen, i dina ögon, speglades hon. Jag drömde att det var jag, som blev målad av dig.

Duken var stor, den täckte nästan hela golvet i din ateljé. Vi blev tunga i huvudet av linolja och terpentin, jag ville att du skulle se på mig som du såg på henne.

Jag målade en pojke med en drake och en flicka i gul klänning i tempera. En äggula, två skalhalvor olja, skaka och pilla bort den lilla navelsträngen. Det passade mig, för den torkar fortare. Du orkade vänta, och tyckte om oljefärgens kropp. Jag tänkte att jag kunde lägga till det sen, att temperan var en bra grund. Jag tänkte bara på din kropp. Jag orkade inte vänta, med dig var det annorlunda.

Tysta satt vi i ateljen och målade. Bara penslarnas drag mot dukarna och våra andetag, som en stilla puls. Kadmiumgult och en liten klick smaragdgrönt, lagom med färg. Till skuggorna på klänningens veck. Du tog pariserblått,  fyllde penseln och jag såg på din nacke och din rygg. Dina bara fötter. Ditt lugna koncentrerade ansikte, ni var ett. Kvinnan och du. Jag var bara yta och gul.

Larmet och kvinnan med hunden som håller för öronen. Snart är det över, ljudet, nödsituationen, som kanske kommer. Jag minns när jag första gången hörde din röst. Du sa: Vet du vad det betyder? Och höll fram en tub caput mortuum, på Anton Costers trånga lilla konstnärsaffär på Gubberogatan. Det mjuka, sträva i din röst som fick mig att tänka på blåbär. Jag skakade på huvudet och vågade inte möta din blick för att jag var rädd för att drunkna.

– Dött huvud, det betyder dött huvud. För alkemisterna var det ett värdelöst ämne. En symbol för nedgång och förfall. Jag gillar den färgen och blått, som Klein.

Larmen som blandas i olika tonarter. Det ena är bara en övning, det andra betyder blåljus. Det var första måndagen i juni och klockan var tre. Jag skulle tala om för dig, att jag var kär i dig.

Jag kom för sent.