Kärleken står vid perrongen varje måndag klockan tretton och femtio. Vinkar. Bildörren, den lilla handen och sökandet efter munnens runda kött kommer näst. Det är samma procedur varje gång.
- Mamma är här, viskar hon. När övervakaren ser åt ett annat håll.
Och vägen, som slutligen svänger in mot herrgården.

Övervåningen är tillägnat den allvarsamma mammaleken. Det är främst där hon manar, uppmuntrar, bär och klappar. Allt. För att hålla bandet levande. Bandet som binder hjärtan och hud. Bandet som stärks av leenden, när de kastas mellan blickar de två timmarna som är hennes, hon nästan äger.

En vattengrå dag i oktober stod en man i blank kavaj och såg på henne med ett stelnat ansikte. Det var tidpunkten tystnaden klistrade sig utåt. Händelsen då bruset, dånet, beslagtog hennes andning på ett sätt hon inte trodde var möjligt. Sedan den dagen var även massan, hennes kropp, henne främmande. En mur hade rests mellan kropp och sinne. Helt frånkopplad var hon plötsligt från världens vilande mjukhet.

Den stora randiga t-shirten stramar runt hennes tunga bröst. Hon drar vagnen uppför den sluttande backen. Idag är det vackert väder och passar för en promenad över fälten tänker hon. Och pojken har uttryckt en önskan att mata hästarna.
Samtidigt passar hon på att upprepa orden.
- Mamma älskar dig gubben. Du vet väl att jag, din mamma, älskar dig.
Men han verkar inte lyssna, så hon säger det igen, högre, fattar hans axel och vrider honom åt sidan, så att han har möjlighet att se in i hennes stinna nästan stränga ögon. Han gnäller och hon finner det nödvändigt att med våld dra hans ansikte uppåt med sin högra hand. Tills blicken från övervakaren stoppar henne. Drar henne till verkligheten.

Om hon kunde skulle hon skrika. Men vänder sig istället lugnt till övervakaren.
- Snälla du, säg aldrig igen att du förstår. Lova mig det.
Hon vet att ingen vet känslan av att blekna när ett barn långsamt försvinner och flottiga fingrar inställsamt smeker. Ett försök att representera, en slags förståelse? Att de bara kan. Att de inte fattar att hon står här naken, att hon är som en ritning i spröd blyerts. En tavla, en bild, som när som helst kan suddas ut av andras ovarsamhet.

En dag till. Några ytterligare gester från sonen, en till tröstande förnimmelse att hennes steg åter landar mot gruset på väg mot hagen, att de igen trycks mot stenarna som vräker sig skamlösa i den gassande solen. Fikat ännu en dag förberett. Saften noggrant nerpackad i den svarta tygväskan och smörgåsarna i plast.

Svetten från hennes överläpp smakar sommar. Droppar ner i vagnen som rullar framåt, framåt... Kärleken rister genom sömmarna. Slår oupphörligt när tiden, pang! stannar. På femton och femtio.