Jag är så trött på din självklara tillvaro i allting och samtidigt är du så exkluderande. Någonstans tänker jag att om en har brytt sig om någon annan så skulle den inte skapa sådan smärta i vidare sammanhang.
Du är så älskad och därför tvingas jag ogilla dig. Jag vill inte låtsas på något vis. Är inte min portion av livet längre.

Är det så ont, vill du mig så ont?
Vi borde prata.