Varför kom jag till Sverige?

Jag var uppvuxen i regim land.

Livet utanför var förbjudet frukt.

Som många andra invandrare från regim länder drömde jag att lära känna världen utanför gränser.
Jag ville prova bo i olika länder: i England, i Frankrike.
Men först och främst i Sverige - landet av trygghet, demokrati och ren miljö!
Jag var sa lyckligt att få chans att komma hit!

När första problemet med sonen kom skylde jag på missuppfattning.
Jag trodde att allt kommer att ordna sig.

Stigande oro för sonen och känsla av hjälplöshet tagit alla mina krafter.

Första problem - dagmamma.
Hennes man jobbade i Thailand och trivdes där bättre.
Dagmammas son speglade mammas tillstånd.
Han mobbade varannan nyutkommande barn.
Mamma reagerade inte.
Några gånger hade hon riktiga vredesutbrott.
Min son var ständigt rädd.

Dagmamma hade brist på barn.
Hennes stökiga hem med dålig hygien var minsta problem.
Värsta var att sonen fick stanna hus henne hela dagarna utan att kommunicera med någon,

När min son försökte prata dagmammas son retade och harmade honom.

Där fick min son stanna under ett och halv år trotts på mina protester till SOC sekreterare .
min son stannade hus detta eländiga dagmamma tills hon flyttade från Åkersberga.

Och äntligen fick vi plats på Bergagård förskola.

Innan dess fanns inga andra platser för mitt barn i hela Åkersberga.

Bergagård förskola fick stark kritik i media och senare byt namn på grund av dålig rykte.

Förskola – ur asken till elden

Senare under min utbildning i barnomsorg varje halv år fick min grupp praktisera en månad på någon av Åkersbergas förskolor.
Sedan redovisade vi omdöme.
Omdöme på Bergagård förskola från alla redovisning var dålig på alla punkter.

Påstående att ”allt för barnets bästa” i Österåkers kommun (i alla fall för mitt barn) låter falskt.
Sonen som 2 och halvt år var placerat med 5 åringar.
Han var redan försenat i sin språkutveckling på grund av understimulerade miljö hus dagmamma.
Gruppen som han hamnade var väldigt stor.
Personalen på förskolan var i majoritet latinamerikansk.
Majoritet av barn var också latinamerikansk.
Personalen pratade med barn på spanska.
Min bekant från Turkiet som hade barn i samma förskola klagare att hon fattar inte vad hennes barn säjer – det är i alla fall inte på svenska.
Första vad min son gjorde varje dag när han kom hem från förskolan – spottade mig i ansikte och slagit mig i mage.
Några gånger när jag kom att hämta sonen fick jag syn att grupp av äldre barn jagar min son på förskolans bakgård medan personalen sitter på altan och röker.
Varje gång jag lämnade sonen på morgon grät han förtvivlat.
Barn från hans grupp sprang till honom tryckte händerna till hans läppar och skrikit – kyss min hand.
Jag klagade och krävde att personalen agera mot mobbning.
Ingen tagit mig på alvar.

Jag försökte kompensera dåliga upplevelser med långa skogspromenader.
Jag köpte kort till Söra simhallen. Vi gick ofta att simma där.
Jag också köpte kort till Skansen. Vi åkte dit varje helg.
Sonen börjar lära sig åka skridskor.

Jag var kallat till samtal med förskolechefen och utbildningschefen.
Min son var försenad i språkutveckling.
Efter undersökning fick han diagnos.
Mitt argument att han var placerat i understimulerade miljö ignorerades.
Jag grät när jag fick detta beslut.
En enda positiva i dessa beslut var att sonen måste vara placerat i mindre grupp.
Jag hoppades på det.
Jag var kallat på möte.
Dit kom flera kommunchefer.
Men kommunens utbildnings chef pratade för alla.
Hon sa att det passar inte dom att placera sonen på mindre grupp just nu.
Jag måste vänta 10 månader.
Mobbning på sonen pågick i gruppen i full fart. Han skrikit, grät och försökte fly varje dag när det var dags att gå till förskolan.
Jag var upprörd av kommunens utbildnings chef beslut.
Hon sa att jag kan få mycket avlastning som kompensation.
Jag protesterade.
Ingen brydde sig .
I salen där samtalet pågick var dukat bord.
Alla vände sig till bordet och började småprata med varandra om semesterplaner och familjer.
Jag stod där och grät.
folk rund omkring mig drack kaffe, åt kakor, skrattade och låtsades att jag inte finns där.

Senare kom beslut att min son måste medicineras.
Som 4 åring fick han Retalina som barn mindre en 6 år rekommenderas inte att få.
På mina protester svarade kommunens utbildnings chef att om jag vägrar få min son ingen plats på något barn verksamhet. Hon sa – ” du kommer hamna på gatan med din son”.
Det är föräldrar som bestämmer om barnets medicinering. Jag var berövat på mina rättigheter.
Det finns flera anteckningar i förskolas och HAB journaler om utpressning till medicinering på sonen och mina protester mot det.