Jag sitter med gamla foton
och tittar storögt på den vackra kvinnan:
Hon med skrattet och alla barnen.
Hon med hunden, katterna, hästarna
och som ständigt drack kaffe i skogsbrynet.

Hon som cyklade, simmade och sprang 
och skålade och ibland rökte.
Hon som sjöng så det ekade
och stod vid scenkanten
framför musikermannen sent en kväll.

Hon har gömt sig väl
bakom krycka och rullator,
långsamma steg och dålig balans.
Jag saknar henne inte;
jag sörjer att inte ens skuggan finns kvar.