Varför gråter jag?
Varför är mitt hjärta olyckligt,
när munnen valt att le i tre dagar?

Varför kan jag inte sova,
klockan är över tre mitt i natten.

Jag var nära på att köra ihjäl mig förut, inte medvetet,
jag blev bara så trött, på vägen hit.

Varför väntar jag alltid, på exakt samma sätt,
när stunden alltid slutar såhär,
med en smak av besvikelse,
varje gång.

Varför sitter jag här och gråter,
varför är längtan efter att få dö så stark?

Varför kan jag aldrig få behålla känslan av att allt kommer att bli bra?

Varför måste jag känna,
tänka,
bära på allt, det här,
varför nu?

Varför blev det jag,
och inte du?

Varför kan jag inte få sova,
bara drömma mig bort?

Imorgon är en ny dag,
det känns inte som någon tröst,
jag kommer återigen att vakna upp som den människa jag är.

Klockan närmar sig fyra på morgonen,
jag gråter,
jag känner mig ensam,
jag vill ärligt talat bara bort, för alltid, långt härifrån,

jag tror att det kallas för att dö.