Vi låg på studsmattor inkilade i täcken och lakan. Han var sann men genomskinlig. Som vinden. Som konturer av blåst i vakuum. Rispade min lätta tomhet.
Hela natten så där. Ända till bleknaden - morgonen. Sedan; våra ansikten mot öster och blodsdropparna som sakta föll... Som slutligen föll ner i orden. Mot jorden. Dagen.