Det fanns en gång en man som var sagoberättare.
Den bästa av dem alla.
Aldrig förr försvann man in i sagans värld så som när han berättade.
Mystiken var tjock och omvärlden försvann.
För en kort stund klev man in i en helt annan värld,
där, i huset på kustens klippor.
På nätterna när havet kluckade rofullt låg man i sängen och tänkte på vidundret som vilade där under de lugna vågorna, väntades på fiskaren som skulle ankra fel.
Man drömde om de magiska hoppfjädrarna som nästan tog en till himlen och hur de mystiskt försvann en natt dåförådet brann upp från ingenstans.
Den naggande känslan av att gå in i ridhuset för att se hur trafikljuset som låg där inne kanske skulle lysa rött och vad som då kunde hända.
Han var den bästa sagoberättaren.
Hanförd av varje historia, ett kliv in i en annan dimension,
helt ny och outforskad.
Och trots att vinden röt, havet stormade och drog ner skepp, elden härjade och brännde ner broar
var han trots allt,
alltid den bästa sagoberättaren.