Får jag släcka ner mig och blunda tills
alla tentakler får näring pånytt och orkar
ge sig ut i vida världen igen.

Det känns som jag är i ett hav med fiskar
som simmar åt alla möjliga håll.
Jag är fisken som vill lägga mig ner och försvinna
bort ur havets djup för att få luft att andas.

Dessa känslor kommer fram när jag sätter
fingrarna på dessa tangenter som gör mig hel pånytt.

Har ni någonsin denna känsla ?
Eller är det bara jag som poet som mår så bra när jag
får uttrycka mig i ord som flyter ut i huller om buller.

Vilken fantastisk gåva jag fått av min mor som även
hon alltid tyckt om att skriva om olika händelser i livet.

Jag ropar ut min glädje och lyfter mina vingar mot skyn!!
Jag lever!!!