Jag var sa glad över min seger mot kommunens utbildnings chef och hennes gäng på möte i Täby HAB!

Jag fortfarande trodde att det handlar om missförstånd.

Jag visste inte att det handlar om organiserat brottslighet på hög nivå.
Jag hade inte en chans att vinna över dem.

Under kort period efter min seger hade jag och sonen relativt bra.

Sonen fick nya fröken Ninni som var underbart, begåvat människa.

Hon körde massage, doft, ljud och musik terapi för autistiska barn.

Hon aven körde kväll kors för föräldrar.
Kunskaper som jag fick på detta kors använder jag fortfarande.
Det är en enda sätt att få sonen somna.

Innan Ninni kom hade sonen en annat fröken som i stort sätt påminnande mig första dagmamma med sin respektlösa och arroganta agerande mot mig och sonen.
Hon aktiv medverkade utpressning på tvångsmedicinering.
Hon aven berättade stolt till sina kollegor att hon ”kan mig”.
Hon menade att hon skrikit och gapat på mig att jag häpnade.
Senare blev hon aktiv medlem i socialdemokratiskt parti Österåker.
Under valkampanj 2014 representerade sitt parti och lovade respekt, trygghet och rättigheter för alla som röster på socialdemokrater.
När jag påmanade henne hur hon kränkte mig och berövade mig mina rättigheter polisanmälde hon mig.

Nya fröken Ninni aldrig var respektlös mot mig.
Hon gav oss mycket stöd.
Jag kontaktade henne nyligen.
Hon minns hur lidit sonen av abstinens efter ett och ett halvt år tvångsmedicinering med ritalina.

Under kort lugn period fick sonen nya vänner.
Hans rehabilitering och utveckling gick snabbt.
Jag studerade med honom extra hemma.
Hans favorit ämne var engelska och matte.
Han började med hockey hus ”Vikingarna”.
Trots på ekonomiska problem snålade jag inte med hockey utrustning.
Andra barn kom till träning med bilar med sina pappor.
Bara vi konkade väskor med utrustning, men ändå hade sonen kul och var stolt över sina medaljer.
Jag jobbade och studerade samtidigt.
Vi fick kommunanställt kontaktperson som jag kallar för tvångmamma eftersom hon blev som mamma till mig.
Myndigheterna övertalade mig att ta avlastning för sonen.
Möjligheterna till avlastning fick jag obegränsade.
Myndigheterna motiverade att detta är för min och sonen bästa för jag orkar gå vidare.
Jag tagit 2 dagar per vecka.
Under sonens frånvarande mådde jag väldigt dålig.
Jag ringde på kvällarna till Solskiftens kortis och gråtande frågade om sonen sover eftersom han ständigt hade sömnproblem.
Jag alltid fick svar att han sover.
Jag kände att det inte är sant.
En av barnskötare fick jag bättre kontakt. Hon sa till mig sanningen – han hade svårt att sova där.
Senare erbjöd hon sig som avlastning familj istället kortis .Det var mycket bättre.

Detta kontakt pågår fortfarande.
Hon bor i fint och lugn område.
Hennes barn är vänliga mot sonen.
Han trivs där.

Jag trodde att äntligen vi kommer leva normalt liv.
Jag var fel

nya ondska var på väg till oss.

Både avlastning familj mamma och kontaktperson gav oss mycket stöd.
Jag vet inte hur skulle jag klara mig utan de.

Men de kunde inte försvara oss från våld.

I huset bredvid bodde alkoholiserat ensamstående mamma med två söner som var mycket äldre en min son.
Mamma hetsade sina söner till våld mot min son.
De regelbundet slagit honom och spottade på honom.
jag kom till henne bedjande sa att hon måste prata med sina söner.
det är inte ok när två stora killar slå en små.
Mari skrattade belåten i min ansikte.

Det var läskig.

hon jobbar som barnskötare.

Hennes söner kom nästan dagligen till vår gård.
Min granne sa att hennes barn har ingen lust att gå ut när bröderna på vår gård. Ett annat gran barn visade mig kniv ärr som han fick av bröderna.
De bankade på nätterna på vår balkong och skrivit fula ord under min fönster.
Kommunen och polis vägrade att hjälpa.
Jag ringde runt till olika myndigheterna och ställde en fråga - vad ska jag göra!?
Jag fick tips - att vända för hjälp till kyrka.

Nuförtiden bröderna är yrkeskriminella.

Fortsättning följer.