Bröderna - horungarna hade roligt.
Det var deras favorit lek – misshandla mindre barn helst flera mot ett.
Bröderna hittade lekkamraterna – pojkar i samma ålder i likadan familjesituation.
Snart bankade på min balkong 5 – 6 killar.
De känner sig helt ostraffbara.
Mammor satt på krogen medan ungarna sprang fri sent på kvällarna.
Alla detta mammor pendlade mellan att leva på socialbidrag eller jobba på privat förskolan som gärna anställde dessa marginella individer som fröknarna.
Chefen till denna förskola visades vara bra vän till polisen från Åkersberga som tagit bort från register polisanmälningarna om barnvåldtäkter och fifflade med rapporter om barnövergrepp.

Jag kunde inte släppa sonen på gården utan att han bli misshandlat.
Jag kunde inte hålla sonen instängt.
Jag bjöd pojkarna in, bjöd de på saft och bullar, försökte prata med dem.
Nästa dag kom de hem till oss och sa att de vill leka med sonen ute och jag behöver inte oroa mig.
Sonen son kände sig på länge isolerat ville gärna gå ut och leka.
De gick.
Efter en kort stund fick jag känsla att någonting är fel.
Jag rusade ut. Det var tämt på gården. Jag letade runtomkring.
Jag hittade sonen i buskarna.
Han var i djup chock och svarade inte på frågorna.

Jag kontaktade Åkersberga BUP för att hjälpa sonen berätta om vad som har hänt.
Först fick jag samtal med äldre psykolog som verkade helt oengagerat.
Sedan fick sonen träffa 2 unga helt oerfarna tjejer som gullade med falska röster med sonen.
De naturligtvis misslyckades att få kontakt med honom.
De var en enda träff.
”det var det” – sa psykolog - vi kan inte göra mer.


Under mina sökande för hjälp, under min kamp för sonens rättigheter känner jag ofta misstro.
Att tro på min historia – betyder att tappa känsla av trygghet i detta land.
Lättare att förneka.


kommunens utbildnings chef satt igång med hårdare grepp.
Nu pressade hon mig inte bara på sonens medicinering men också på att lämna sonen på boende lång hemifrån.
Både våld mot sonen och utpressning att släppa honom eskalerades
Fortsättning följer.