Jag sitter stilla,
så tyst,

tårar,
nerför mina kinder rullar de alltid lika lätt.

Jag saknar inte någonting,
jag saknar allt,

jag saknar överallt
och ingenstans.

Och jag tycker om.
Dig.
Så mycket, så djupt och så starkt.

Jag ljuger inte för dig,
inte heller för dom,
men alltid för mig själv.

Jag sitter stilla,
så tyst.

Jag känner mig så otroligt tom,
som ett ihåligt, svart ekande tomrum dött i hela mitt bröst,

mitt hjärta slår där inuti,
det hjärta som i oändlighet vill mata dig med kärlek.


Jag sitter stilla,
så tyst.

Jag kan inte (ens) vara lycklig,
inte ( ens) leva i stunden tillsammans med dig.

Det smärtar.

Jag kan redan se dig vända dig bort från mig,
en sista gång,

jag har redan gått genom känslan,
flera gånger om,
den gör ondare och ondare för varje ny gång.

Det är som att jag redan bestämt mig för att du kommer att vända dig bort från mig.

Jag kommer att vara för komplicerad för dig också,

inte en själ i hela världen orkar med tomheten, smärtan,
denna gråtande flicka,
som alltid lever inom hela mig.