Den osäkra lilla tjejen, knappt fyllda tonår, i det tegelröda huset på korsningens kant, med sina armar framför sig, oförstörda, orörda.

Den lilla tjej, som var så oskuldsfull, oskyldig och ovetandes, med sina bara armar framför sig, oskadade, orörda.

Den lilla tjej, med hela livet framför sig, satt på sin säng i sitt rum med blomstertapserade väggar, med Melissa Horns hjärtskärande toner i öronen, vilade sin arm i knäet. Hon satt där, med benen intrasslade i varandra, tyst, lät musiken påverka henne, lät tonerna fylla henne med ord, ord som beskrev känslor, känslor som hon inte förstod men som hon ändå kände så tydligt inom sig.

Den lilla flicka, som nu låtit en del av sig själv rinna ut ur hennes arm, som tillät sig själv skrapa bort den lilla yta av hennes kropp som skyddat henne i så många år, är en del av den jag är idag.


Flickan, som varit så oskyldig, orörd, oskuldsfull i många år, blev nu indragen i en orkan, i en orkan utav känslor, känslor som hon aldrig tidigare kunnat sätta ord på, i en värld som rasade framför hennes ögon, i ett liv utav katastrof efter katastrof.
Flickan, var jag, och jag var knappt fyllda tonår.