Nätet är överbelastat.
Igen.
Samma sak varje gång då jag väntar på ett svar. Från dig.

Jag vet inte, jag vet inte vad det är,
det känns så tomt, tomt i min säng,
de stunder du inte ligger intill mig och andas.
Andas, precis, precis sådär.

Jag saknar, saknar det där som jag inte vet hur man stavar till,
men som jag tror att jag snuddat vid nu,
det som känns så bra, med dig intill.

Jag är på väg ner från de rosa svävande molnen,
jag har inte nuddat marken ännu,
men de har börjat skifta, bli till neutrala i färg,
det kallas vardag, känns helt okej,
så länge du vill krama mig och hålla min hand ibland.

Du och dig kommer jag alltid att tycka om,
på något otroligt sätt, tycker du på riktigt om jag och mig,

aldrig innan har jag känt mig så levande och hel,
som jag gör i närheten av ( du och) dig.