Jag sitter ner. Bara sitter,
är så trött på att ligga.
För svag för att stå.
Jag orkar inte ta ett millimeter litet kliv,
orkar inte springa,
inte bry mig om att försöka rädda det som kallas liv.

Jag vill rasa ihop, i en hög,
dö.

Aldrig tvingas sitta, ligga, stå, springa eller gå igen.

Men det står alltid någon där och ser på,
jag är alltid för feg för att avsluta, just då.