Och jag skriker mig hes på sjunde våningen,
du har fastnat i hissen, igen, precis som då,
det finns trappor men du har alltid varit för lat för att gå,
du får skylla dig själv ibland.

Och jag vandrar i korridorer, som ett osynligt spöke,
med en pappersmugg automatkaffe i mina händer, som jag aldrig gjort förut.

Personal suckar i grupprummet,
man ska snarka nu, dagen är slut,
men,
natten somnar aldrig hos mig.

Jag drömmer igen,
som jag aldrig drömt förut.

OCH NEJ
Det finns inte någon som skulle bry sig om att ta varken hiss eller trappor upp till mig.

OCH NEJ
Jag skulle aldrig skrika,
jag gråter,
alltid tyst i min ensamhet.

OCH NEJ
Jag skulle aldrig söka psykisk hjälp,
jag har lärt mig att jag är ett obotligt fall för sjukvården idag.

Jag gråter, ensam i min tvåa,
allt jag vill är att få dö.
kyssa dig, månen och solen adjö,
begravas under gräs,
få sova under vintersnö.