Gud min himmel ensamheten, ensamheten om en tjock dimma. För många som försöker fjäska upp till sådana som ej borde fjäskas till alls, egona är redan sprickfärdiga.
Gul Knut, den gamla fyllebunten, jagar halta Anna, som spänner ögonen i mig, och jag ser inåt, in i en hel oändlighet av ingenting, ett hav av mellanrum mellan molekyler som stångas, energi, i tomheten…
ATP synapsen är det ingen son bryr sig om, hur kolhydrater, samt syre bildar en speciell fettsträng som ATP synapsen använder, och förvandlar till kopiösa mängder energi…
Kanske det?
Men varför är jag så trött? Trött på det jag ser? Trött på det jag hör och gör? Jävligt leds på Gul Knut och halta Annas längtande blickar…
Folk dricker öl…
Antar att det också är ett sätt att dö på?
Och dö ska vi, alla, någon gång iaf.
Det finns liksom ingen myt begraven här någonstans.
Denna plats, den lägsta av alla platser.
Visst man skulle kanske kunna ligga på rygg och tittar på när svamp växer, fascineras över hur den sakta spänner ut sig, speciellt om man tittar på det, aningen snabbspolat.
Och sedan se hur träden borstar himmelen med sina väldiga kronor, långsamt och kosmiskt komiskt. Ät en jävla glass! Eller få stryk av Nisse pisse på baksidan, eller en vakt kanske? Få ditt liv urholkat av en olycklig kvinna, som sitter varje natt på sängkanten och gråter över sitt förflutna, ja Anna jag blänger på dig…
Kall sås på varm mat, och tårar som kommer tillsynes utan slut.
Sedan blir vi äldre, dag för dag, först utan att märkas så kommer det krypandes, sedan så märks det, sedan syns det, sedan så märks det snabbare och snabbare, precis som en blomma som vissnar framför oss, rakt framför oss, våran egna jävla spegelbild…
Förstår inte vitsen vid att hålla så hårt i den hemligheten…?
De är ju inte precis som att det går att undgå.
Iaf,
många människor är fast i samma konversationer, dag in och dag ut, samma jävla rulle ordbajs, ett tugg som går, lite som att trycka på en knapp, och lika regelbundet som ett tv-program.
Och detta ska imponera på någon då, antar jag?
Nåja.
Men jag ser det jag ser, och känner det jag känner inför det. Vi är ett gäng ynkryggar. Som när det verkligen gäller, visar oss bara vara uppblåsta på våran egna skit. Alla kan köpas.
Alla kan köpas. Ge mig hjälten. Hjälten ligger sönder slaggen i rännstenen och snart bortglömd. Hjälten dog för det största ingenting, av alla ingenting som finns.
Alla kan köpas...
Bara för att ingen tycker du är viktig nog för att köpas betyder inte att du är moralisk, besitter ett moraliskt kompas värdigt en ängel.
Det är tragiskt, alltsammans, men mindre tragisk i tystnad.
Helt plötsligt bryts förtrollningen, och någon idiot sätter sig ner, smackar sin idioti, jag nickar och ler men säger ingenting, tittar bort, drömmande ut genom fönstret.
Halva livet så har man jagat det andra könet, önskat att dem sett en, att de besatt någon slags formel som skulle kunna rädda en ifrån allt det här.
Andra halvan så önskar man att man aldrig varit intressant för dem. Dem kan inte rädda dig för något, mer än dra in dig i deras skit också. Bara oändliga nätter av deras trasiga tjat...
Vi alla borde rulla ner gardinen och aldrig mer gå ut.