– Jag hade ju inga kontanter, sade jag till mitt samvete.

– Jag är ju bara student, det kommer vara skillnad sedan när jag jobbar och tjänar pengar på riktigt, sade jag till mitt samvete.

– Jag skänker ju pengar till välgörenhet, tre olika organisationer varje månad, sade jag till mitt samvete.

– Jag skulle ju behöva ge till alla som tigger i hela Göteborg om jag gav till henne, sade jag till mitt samvete.

– Jag har ju faktiskt gett pengar till människor som tigger massor av gånger, ganska mycket pengar, mycket mer än vad de flesta ger, sade jag till mitt samvete.

– Jag kan ju inte ta personligt ansvar för allt som är fel här i världen, sade jag till mitt samvete.

– Jag måste ju faktiskt ta hand om mig själv också, sade jag till mitt samvete.

– Jag tror ju ändå inte på individuell altruism som en strategi, jag vet att det krävs en strukturell och systematisk omfördelning av resurser för att i grunden råda bot på orättvisor som denna, allt annat kommer på sin höjd att vara temporär symtombehandling, sade jag till mitt samvete.


Mitt samvete lyssnade inte.