Jag tänkte jag skulle följa med
en liten after work en vanlig fredag.
Det skulle väl inte skada någon.

Det slog mig att trots att armar att hålla i erbjöds
på platsen vi inte visste vi skulle vara på
så skulle jag inte kunna ta mig dit själv
och jag var inte viktig nog att möta vid tåget.

Det slog mig att jag inte skulle kunna ta bussen hem
för jag ensam bodde åt det hållet
och inte visste om jag kunde kliva av bussen själv
och ingen kunde hjälpa mig sista biten hem.

Det slog mig att jag kunde ju tagit rullatorn
men tanken fick inte fäste innan den avfärdades
och jag känner mig alltid som ett spektakel på vift
så jag skyllde på en lättare förkylning
och stannade hemma.