Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ju mer vi är tillsammans

Om jag går åt fel håll själv
så känns det så dumt
så ensamt
så vankelmodigt
så pinsamt

Tänk om nå'n får syn på mig
och bara med en kort kommendering
korrigerar denna navigering
då blir min investering
bara en liten löjlig markering

Men om vi gör det tillsammans

Om vi skuldra vid skuldra
till taktfasta rop
med en vrålande furir
och en mässingorkester
som inte tar semester
utan med ivriga gester
pekar mot livets glada fester
och inte skyr branten
på grund av dilettanten

Då kan vi glädjas
åt varandras vänskap
och vandra mot dödens gemenskap
i ett samlat hopp
om att det finns någon som förstått
denna glada galopp




Fri vers (Fri form) av Respons VIP
Läst 319 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2016-07-11 05:18



Bookmark and Share


  Magdalena Eriksson VIP
att våga tänka gemenskap och VI. Att vilja vara längtan mitt i
...
rimma sig fram i sjuka istret av individualister som tror sig ensamma i klistret.
i tillit är vi stora växande med varandra. texten handlar om hopp JA!
viktigt att skriva om sådan da g
2016-07-19

  Anya VIP
Vilken fröjdefull text. Ser en orkester paraderande på gatan...glatt och taktfast. Så fint om att gå tillsammans. Bra!
2016-07-13

  Minkki VIP
redan titeln... väcker musikminnet, och texten fortsätter i låtens anda
2016-07-13

  Kjell Åhsberg
Härligt rimmat budskap om att ensam inte är stark.
2016-07-12

  Marita Ohlquist VIP
Bra text att läsa och begrunda!
2016-07-12

  Stefan Albrektsson
Du har en fantastisk klarsynt blick och ett stort hjärta - du skriver med hjärta och hjärna!! Och din text fick mig att tänka på "A Ritual to Read to Each Other" av en av mina favoriter, William Stafford:

If you don't know the kind of person I am
and I don't know the kind of person you are
a pattern that others made may prevail in the world
and following the wrong god home we may miss our star.

For there is many a small betrayal in the mind,
a shrug that lets the fragile sequence break
sending with shouts the horrible errors of childhood
storming out to play through the broken dike.

And as elephants parade holding each elephant's tail,
but if one wanders the circus won't find the park,
I call it cruel and maybe the root of all cruelty
to know what occurs but not recognize the fact.

And so I appeal to a voice, to something shadowy,
a remote important region in all who talk:
though we could fool each other, we should consider—
lest the parade of our mutual life get lost in the dark.

For it is important that awake people be awake,
or a breaking line may discourage them back to sleep;
the signals we give — yes or no, or maybe —
should be clear: the darkness around us is deep.
2016-07-12

    ej medlem längre
En dråplig slutsats!
2016-07-11
  > Nästa text
< Föregående

Respons
Respons VIP