det är det där jävla mörkret, det som aldrig någonsin viker undan. gräver sig djupare in i mig, klöser bort det som är fint. jag blundar och blundar. gömmer mig från allt som har med det svåra att göra. ibland glömmer jag bort att det gör ont. skrattar åt solen. då kommer mörkret smygande på natten. anfaller skoningslöst och tuggar sönder den lilla glädje jag samlat på mig. aldrig ensam, en kloförsedd hand i min. tomhet vore att föredra, den skulle jag fylla med fjärilar och månsken. det viskar till mig i regnet. smeker min kind när jag sover. låtsas vara jag när jag inte orkar kämpa emot. jag ser mig själv i spegeln och ser ingenting.