Vi var och tittade på en vindsvåning i söndags. Den var vräkig, dyr och dåligt planerad, men det är kul att ha ett mål för promenaden. Just när vi skulle gå hamnade en ung kvinna i en bjälke av gult solljus från ett av takfönstren. Hon hade mörkt halvlångt hår, som sken i höstsolens ljus. Synen tog mig åtskilliga decennier tillbaka i tiden, och jag mindes dig, i en liknande ljuskorridor. Det var i ditt rum, längst nere i ett hus på Söder   kanske även det en söndag. Ljuset målade ditt ansikte gult. Din mun som såg så allvarlig ut, din släta hy, i det varma ljuset. Jag ville säga att du såg ut som ett porträtt av Pieter de Hooch, men höll tyst. I ett annat minne gick vi på Götgatan, en klar vacker dag med mycket folk. Män vände sig om för att se din bak. Ännu minns jag dina runda sätesmuskler, i jeans, som vi män så gärna ville smeka. Du pratade om dina krångliga relationer. Ytterligare en missbrukande och destruktiv karl gjorde dig olycklig. Jag kunde inte förstå hur någon som du kunde ha det besvärligt med kärleken. Nu är du en liten tant som har levt med samma man i tjugo år. Han är en tjänsteman från Täby som spelar hårdrock och dricker öl när han är med sina kompisar. Ibland klagar du på honom, men utan udd. Kanske är det lättare att vara tant än att leva i en blomstrande tjugotvåårig kvinnokropp. Du var så rädd att åldras. Med skräck i rösten talade du om hur dina bröst redan hade förlorat en del av sin spänst. Sådant skrattar vi åt nu. Vi har mist allt vi trodde var omistligt och det mesta av ångesten också. Numera är vi inte ens attraktiva för oss själva, men vad spelar det för roll?