Något väckte upp oss. Det rasslade till vid fönstret. En orange skugga rör sig över ditt golv, din svarta IKEA-matta. Sätter sig vid dörren, väntar på att någon ska öppna. Längtar efter att känna sig hemma igen, längtar efter frukosten som står en trappa upp.

Mina morgontrötta ögon försöker hitta fokus, skapa en balans mellan nattens mörker och morgonens gråa ljus. Det slår mig i ansiktet. Sneglar över på dig. Du somnade om. Ingenting förändras. Sträcker mig efter min telefon, mitt tidsfördriv.
Du väcker inte mig imorgon, okej? Nej, jag ska inte.
Jag vet det, för det har du sagt till mig i tre år. Ändå löd jag aldrig dig. Nätter jag förstört din sömn, morgnar jag väckt dig för jag inte velat vara ensam.

Hör ett ljud från dig, vänder mig om. Verkligheten slår mig likt morgonljuset.
Hur ser jag ut? Gårdagens smink lär vara borta, mascaran sitter antagligen nedanför ögonlocken. Utsmetad.
Men varför skulle du bry dig? Du som har sett hela mig, borde väl inte bry dig om var min mascara sitter?
Du är vaken nu.
Dina trötta ögon kollar på mig, ser du igenom mig igen? Nej, denna gången är jag starkare. Starkare än sist du såg mig, med rödsprängda ögon och svullna ögonlock. Förstörd. Förfallen. På grund av dig. Men det är månader sedan nu. Jag är en annan nu. Ser du det?

----------------

Stressen över att Skånetrafiken visar att mitt tåg är försenat. Stressen över kunskapen om att det är stor risk för att bli inställd. Oron över att inte kunna komma till dig. Oron över att möta det som en gång jag kallade mitt hem. Mitt andra hem, där jag ibland kände mig mer hemma än någon annanstans. Än mitt egna hem. För mitt hem var du, du var mitt hem. Min fristad. Mitt liv.

Kollar mig en sista gång i spegeln. Fan, jag ser bra ut idag. För din skull? Nej, för min skull. Jag kan fan om jag vill. Slänger min svarta H&M-väska upp på ryggen, nerpackade produkter jag vet inte kommer att användas. Så har det alltid varit. Sminket har stannat kvar, mascaran har suttit nedanför ögonlocken. Alltid.

Kollar på klockan, 19:20. Dags att gå.
Hejdå mamma, jag älskar dig massor.

Låser upp dörren, går ut, låser den igen. Säkerheten att ingen kommer kunna komma in.
Skuttar ner för den gråa stentrappan, ut i sensommarvädret. Sätter in hörlurarna, en efter en. Låter mina öron fyllas med tunga beat och hårda trumslag. Rotar i väskans ytterfack, finner mitt ciggpacket, tar upp en cigarett och tändaren klickar till och nikotinet dras in i mig. Låter det forsa i mitt blod. Låter det fylla mina lungor. Låter det förstöra mig.

Framme.
Inställt.
Fan, fan fan.
Desperat. Stressad. Oroad.
Rör mig igenom den varma stationen. Stationen utan luftkonditionering. Stationen fylld med irriterade, lyckliga och desperata människor.
Ställer mig på rulltrappan neråt. Drar upp luvan på min oversize-tröja, känner mig bekväm. Dörrarna öppnas. Människor är förvirrade, vilken buss är rätt? Går min buss?
Överhör några killar som frågar om bussen som ska ta mig till dig, pausar musiken, tjuvlyssnar.
Nej, jag vet tyvärr ingenting, så jag kan ingenting berätta för dig.

Sätter mig ner på en bänk längre ifrån. Funderar för mig själv, kommer jag inte få se dig ikväll? Kommer jag inte få reda på vad det är du, vi, ska göra?
Sneglar bort mot bussarna. En annan buss och en annan busschaufför står där nu. Chansar.
Vart går denna bussen?
Rätt. Lättnaden i kroppen sprider sig. Jag får se dig ikväll. Inatt.

Sätter mig ner i bussätet. Lägger märke till att jag blivit som de ”typiska” svenskarna som låtsas att sin väska är en levande individ och behöver ta upp ett eget säte. Lägger även märke till att bussen fylls med fler och fler människor och förstår att jag måste vara vänlig och flytta min väska.

Minuterna går, mannen bredvid mig vill gärna prata. Hans andedräkt luktar alkohol. Åh, du ljuva alkohol. Den starka doften får min mage att vända sig. Jag behöver musik för att lugnas. Ber mannen om ursäkt och låter mina öron fyllas av det fina underverket, musiken.

Var är du?
Jag vet inte, tror jag är nära snart.
Skriv när du närmar dig.
Är framme om någon minut.

Bussen lättas av alla människor som stiger av. Lyfts upp för varje individ som lämnar den bakom sig, som raskt vill dit dem planerat. Fan, det var längesedan jag var här. Måste varit tre-fyra månader sedan sist. Känner till stor del av denna by, vi har hittat på en del saker här. Sprungit runt fulla, halvnakna, varit intima, bråkat, skrattat, gråtit, passerat, upplevt. Vi har byggt upp något här, tillsammans, du och jag.

Jag rör mig bort mot tågstationen, ber dig hämta mig där. Återigen rotar jag efter mina cigaretter, lugna mig, förgöra mig. Utanför det stora gula huset vid stationen står småbarn som säkerligen undrar vad jag gör här. Vem är hon?
Minuterna går snabbt, kollar ivrigt efter dig. Var är du?
Tar några snabba bloss på cigaretten, andas in, blåser ut, andas in. Och där är du. Samma blåa bil som jag åkte för tre månader sedan, samma blåa bil som tog mig närmre och närmre min förgörelse. Du sitter där, med fast grepp om ratten. Kollar på mig, mitt nya jag, mitt självsäkra jag. Här är jag. Ser du mig?

Framme. Utanför det hus som har haft otrolig betydelse för mig de senaste tre åren. Det hus som varit mitt hem. Det knyter sig i magen. Hur ska jag bete mig?

Inne. Mörkt och tyst. Ingen verkar vara hemma. Knuten i magen lossas upp. Vi tar oss neråt på den mattklädda trappan, känner dess mjukhet under mina fötter. Mörker. Det lyser från ditt rum. Så många gånger jag sett just denna syn. Så många gånger jag gått in dit med klumpen i magen, rädslan i hela kroppen om hur natten kommer se ut.
Jag går in, lägger min väska på golvet, mobilen på bordet och sätter mig på sängen. Obekväm? Bekväm? Vad är jag? Vad känner jag?
Du sätter dig bredvid mig. Vi kollar på varandra.
Jag är stark, jag vet att jag är det.
Vi pratar om vad som skett, roliga saker, saker vi har missat i våra liv. Stämningen lättar. Jag lägger mig ner. Det luktar du. Det luktar hemma.
Ingenting förändras.

Efter några knappa minuter sitter du på den svarta läderklädda datorstolen. Ryggen emot mig. Synen är vanlig för mig. Sett den så många gånger. Irritationen och ivrigheten stiger inom mig. Försöker trycka bort det som växer.
Nej, nej, det är inte därför du är här.
Glöm inte det.
Men vad är jag här för? Lösa något? Avsluta något?
Han vänder sig om, kollar på mig. Jag lägger märke till att hans hår har växt. Ansiktsbehåring han låtit bli att lägga fokus på.
Har du tappat din fokus?
Han närmar sig mig. Ber mig att flytta mig från den plats jag värmt upp på sängen.

Du luktar gott.
Tack. Lukta på min handled. Känner du doften? Ber mig lukta på din hals. Det doftar dig. Det är en doft av dig. En doft av parfymen jag hjälpt dig välja.
Du luktar på min hals. Det är inte din inandning jag känner. Det är dina läppar.

Du rör dig sakta mot min kropp, drar mig närmre dig.
Kommer jag närmre? Kan jag förstå dig nu?
Dina läppar kysser mig nätt på över min hals, nacke. Mot mina läppar. Intimt. Dem är där nu. Nära. Känner din andning mot min kind. Nära.
Kyss mig.
Min hand rör sig mot ditt nytvättade hår. Lent. Rent. Du är där nu. Framför mig. Kysser mig ivrigt. Intimt. Detta var de enda jag vill för tre månader sedan. Att du skulle kyssa mig.
Jag har hela dig nu. Du har hela mig. Är villiga till detta.
Dem känns som sist. Fast något är annorlunda. Du kysser mig med passion. Inte kärlek.
Kollar du igenom mig? Ser du inte mitt skal jag försökt bygga upp?