vägen jag vandrade på

kändes mystisk och förtrollande

jag såg upp på stjärnhimlen

himlen som tidigare under dagen

låtit regnbågen glida fram

tio minuter senare stod jag vid stranden

såg människor i olika åldrer

paddla med sina kanoter längs strandkanten

det var tyst bara vattnet och vågornas

kluckande hördes

jag kände mig ensammare än vanligt

jag övergav dom tankarna

skyndade på stegen längs stranden

naturen var och är min vän

med fåglarnas sköna toner

som följde mig när jag tog stigen 

in bland träden

såg fortfarande sjön där jag gick

världen kändes liten just i denna stund

när jag vandrade i skogen

med sjön några meter bort

det  var tyst och stilla

ingen hög musik som störde

oroligheten inom mig hade försvunnit

jag tänkte

han har målat landskapet med sin pensel

med dom vackraste färger jag någonsin sett

här fanns bara jag och naturen

långt från rök brus och damm

just här fanns skönheten tystnaden

allt jag behövde för att må bra

mina undringar om livet

om vad som kommer att hända

har nu lagt sig till ro

jag är inte lika orolig längre

anits 18 juli 2016