Ett ansikte du minns från förr, en gammal kollega eller bekant. Nu skall han dö. När yngre människor är dödssjuka påminns man både om sin styrka och sin bräcklighet. Själv är man inte drabbad. Men på samma sätt som cancern inte är Johans skuld eller ens en del av honom är inte min hälsa en egenskap hos mig. Olyckan drabbar. Den kommer oftast utifrån, slumpmässigt eller i varje fall styrt av lagar vi inte kan påverka. Vårt tänkande bygger på orsak och verkan, men det har inget med detta att göra. Johan ler. Jag vinkar och ler tillbaka och tar mig vidare utan att stanna för att prata med honom. Jag vill hålla det på avstånd. I nästa ögonblick inser jag att det inte är olyckan, utan Johan, jag på detta sätt stänger mig för.