Månen var större den natten, tung och övermogen
löven på träden suckade sina sista andetag
slöa och trötta på sina grenar
och färgen som förr var vibrerande nu dov och mättad
dess silhuetter knappt synbara i månens svaga sken

Jag känner mig som månen, sa du in i sensommarnatten
en reflektion, dragen av någon annans steg framåt
en medpassagerare, en kal observerande glob

Men ändå inte, fortsatte du och sög på tanken som en sur klementin
jag är inte ämnad till det, är inte fast i samma mönster
slå mig ur min bana och jag kan finna en ny

Det kan inte månen. Dina läppar smekte tanken
dina mungipor följde med tanken upp längs dina kinder
tindrade en sekund i dina ögon

Jag är som sommaren, en återvändande vän som alldeles för snart
försvinner bort igen, intensivt brusar jag upp i liv
och lika intensiv är mitt farväl
ihågkommen som något mer och bättre än vad jag faktiskt var

Sommarens hetta, åskskurar, och mulna skyar, var det du sa.
Men vad om varma sommarkvällar där solen aldrig går ned?
min kontrande röst var vek men skar in i dina argument
Om du är som sommaren, visst är du en del av det bästa jag vet?

Månen den styr våra hav, dessa mäktiga och otämjbara monster
sa min röst med säkrare steg, så om du är månen är du mer
än någon som bara hänger med

Löven rasslade i vinden och du skakade på huvudet långsamt
blev ett med ljudet av naturen och såg så där magisk ut
som ett lejon, och så blottade du dina tänder i ett fantastiskt skratt
ett skratt av den typ som fann sig in i bröstkorgen och tog sig en permanent plats