Vad var det som gjorde att du tittade stint ner i golvet när vi gick förbi varandra i affären? Jag upptäckte först vem det var när du gått förbi och det var försent att säga hej. Men jag kände på den mättade energin och din nedfällda blick att du ville inte se mig, ville inte hälsa. Du låtsades om som om jag inte fanns och jag känner det - jag finns inte på riktigt. I din låtsasvärld vill jag inte heller finnas.

Småstadsmentalitet, åh så jag avskyr det. Med sin vassa egg skär den genom hela mig och lämnar mig strimlad och ensam kvar. Jag, hon som aldrig dög, inte platsade in i gänget av perfekta kvinnor, mammor med barn. Jag från en annan stad, ett annat landskap, man kunde tro från ett annat land. Hur mycket jag än försökte passa in så gjorde jag fel på alla sätt, jag missade koderna. Priset betalar jag än. Det stavas

E N S A M H E T

och är utanförskap. Att stå bredvid och se på hur roligt andra har. Inte bli medbjuden på fester, utflykter, bröllop, dop. Se hur lyckade andra är med alla sina vänner, hur de tar bilder och lägger ut på Instagram och Facebook. Alla leende ansikten, alla skratt och veta, känna ända in i hjärteroten hur fel du är. Riktig looser. 

Så tack för att du bara passerade mig på affären utan att strö salt i mina sår. Det fanns en tid när jag grät över detta. Det var när barnen var små och jag verkligen försökte passa in. Jag stod ut och vände in och ut på mig själv. Anklagade mig själv för att jag inte var som dem. De lyckade. Idag vet jag bättre. Jag har försonats med mig själv och vet att det varken var mig eller de andra som det var fel på för egentligen var jag aldrig där på riktigt, jag fejkade bara.