I övrigt tycker jag att sorg är en mycket märklig varelse. Jag känner mig avstängd men när jag ”ringer” till min mamma då kommer tårarna.

För jag ringer fortfarande till min mamma. (Kan skådespelarna så kan jag.) Kanske något ensidiga samtal men faktum är att det hjälper. Litegrann.

Jag tog med mig en del av mammas saker och det kändes som om hon följde med hem. Dock orkar jag inte packa upp dem. Än.

När solen skiner känner jag att det är mamma som smeker min kind, som värmer mig i denna kalla värld som den blivit. Nu.

Jag tror att sorg blir mildare med tiden och den gör inte så ont. Kanske ibland. Som ett nålstick ungefär.