så är den då här igen

kylan

de svala vindarna

det hårda regnet

som smattrar på rutan

gör hål i mitt inre

och jag känner känslokylan sprida sig

som fallande löv om hösten

det är ingen som bryr sig om tillbaka

jag försöker nå fram

men det är en glasvägg mellan oss

och jag är lika osynlig som den

kanske är det därför ingenting hjälper

inte koftan, jag huttrar ändå

elden i kaminen når inte den som fryser inuti

elementen hettar men kylan tilltar

jag är så nära nu

att ge upp

sluta försöka 

all energi det slukat

och ännu slukar

för jag kan inte koderna

vet inte hur man umgås

hur man tar kontakt

är så där avslappnat naturlig

jag är bara stel och konstig

jag samlar på ögonblick

de är många nu

jag önskar jag var en fjäril

ur kokongen jag skulle stiga fram

fulländad inifrån och ut i vingspetsarna

jag skulle svepa fram över ängarna

befriad ut ur mörkret

välsignad in i  ljuset