Nu har fyra år gått sedan du kickade igång din gamla Triumph Bonneville och drog till andra sidan.

Ibland anar jag avlägsna motorvrål i rymden och undrar om det är du som gasar på. Slår dina egna fartrekord på raka breda vägar utan hinder.

Ibland ser jag dig framför mig, som alltid i rutig flanellskjorta och jeans. Det stora silverkorset vilande i din halsgrop. Skrattande, med rak rygg utan smärta.

Ibland ser jag dig gående på en blommande äng med mamma och pappa, i harmoni, som vi alltid saknade i barndomen. Men aldrig fick.

När telefonen ringer mitt i torsdagsstädningen, tror jag för en sekund att det som vanligt är du. Att vi som alltid ska avhandla livet. I stort som smått. Det som hänt och det som inte hänt. Men det är förstås någon annan. Aldrig du.

Jag minns hur förnöjsam du var innan du lämnade livet.Tacksam för alla år du fått tillsammans med din älskade. När din gamla kamrat spriten var förvisad för alltid. 

Att dö lycklig och rofylld utan ångest är inte alla förunnat.

Du fattas mig, Lilla bror.