Veckodagarna har sådan underliggande påverkan på oss. De finns alltid där och passerar som lugna vågor en tidig skymning. Inget mer än en påminnelse om vart vi är, tror vi. De kan också påminna oss om dagar vi helst inte vill minnas, helst vill minnas. Kombinera det med ett datum, ett år. Det känns som när man håller fingret under kranen i väntan på att vattnet ska bli kallare. Tillslut kommer det en puls och temperaturen sjunker. Den är där och när man känner den så blir man ställd. Det är ett uppvaknande, som att bli väckt av en mjuk dröm. Så är det med veckodagar, datum och år. Något avlägset, bortdomnat men det är där. Färskt i känsla och oftast ovälkommen. Som en auktoritet som knackar på dörren när man precis har fått sitt hjärta splittrat.

En vilja att börja gråta flödar från magen och ut i fingerspetsarna. Det kommer dock inget, det är en vän jag på senaste tid inte kan få tag på. Svarar inte när jag ringer, inte ens efter åtta inspelade meddelanden. En tålmodig människa kallar dem en, i vinden av bortglömda konversationer. Så tålmodig att man nu för tiden har slutat svara på tilltal.

Slutstationen är en del av asfalten man färdas på. Den är där trots att den aldrig går att greppa. Färglös och utan mening fortsätter jag att ställa frågor med en envis order i min skiftlösa kropp att det finns fler val, trots att jag vet, att jag vet. Det finns inga fler, det är ens personliga station, som man kan se men inte alltid vill se.

Sen kommer pulsen med kyla och man fortsätter fumla i ett hav av moln. Molnen man ritade i kollegieblocket när man var fjorton år och visste, att jag. Jag har ingenting. Inte nu, inte såhär, aldrig med mig själv.