Som glas kastat mot bardisken
förtäljer jag osäkert obehaget
som har ersatt affekten
med ditt namn ingraverat
tomrummet fylls av tystnad

likt frossa kittlas mina nerver
av dina sammandragningar
när vibrationerna i marken börjar sjunga
insåg jag hur välsignad jag hade varit
fram till denna stund av konstant dysfori
en kakafoni som inte höll tyst
när jag höll för öronen

Din doft finns inte kvar
i de söndertvättade lakanen
eller den vädrade soffan
det räcker med att du stirrar på mig
morgon och kväll i badrumsskåpet
eller delarna av fotografiet
som jag åter byggde ihop

det finns ingenting i detta slarvigt
ihopplockade slott som är
varken du eller jag
det har du alltid vetat
du klippte av mitt hår och gav mig rep
du visste att jag skulle sitta i fångenskap
på grund av min egen stolthet