Fukten i luften och det eviga dunklet gör känslorna i mig tydligare. Fukten sprider sig och klibbar sig fast på samma sätt som ångesten sprids och kramar bröstkorgen.

Dunklet och avsaknaden av en tydlig sol berättar stämningen i huvudet. Inget komplett mörker men ett nollställt, grått, intetsägande dukel. Vetskapen om att solen finns där, men inte syns, är känslan av medvetandet om en bättre sinnesstämning.

Regnet sköljer med sin kraft smutsen från gatorna, men lämnar fåror med sand och jord. Kraften i regnet ger en längtan efter att gråta. Gråten kommer inte. I stället ger det kraftiga regnet av sig ett ljud, ett sorlande ljud som tystar tankarna.

Imorgon kanske solen lyser.