Läkaren sätter sig mittemot henne. Nära. Tar hennes ena hand i sin. Hans blick är mild och medkännande. Det känns obekvämt. Att han sitter så tätt intill. Genom hennes huvud far alla möjliga tankar. Vad vill han ? Är det en invit? När han börjar prata förstår hon.

Ett sådant här besked vill man inte lämna per telefon, säger han. Hon känner hur rädslan griper tag om henne. Kan det vara ett ännu värre besked än det första? Hon är ju opererad. Då ska väl allt vara borta? Han kanske inte vet om att jag redan fått beskedet att jag har ytlig hudcancer. Men det borde väl framgå i journalen, tänker hon lite irriterat. Som den gamla byråkrat hon är.

Ja, du förstår, fortsätter han, provsvaren visar på både ytlig och mera djupgående hudcancer. Hon ser leende på honom. Hon är en härdad maskhållare. Inombords är hon arg. Tänker att han skrämde skiten ur henne, grovt uttryckt. Fick henne att tro att hon nästan var döende.

Hon nickar och ler, när han berömmer sitt arbete med att ha tråcklat ihop hennes ansikte. Så att det efter omständigheterna ser riktigt skapligt ut. Helt bra blir det aldrig. Men det kunde sett värre ut, tänker hon.

Kontroller ska hon gå på varje halvår, säger han. Och hon ska själv regelbundet undersöka lymfkörtlarna på halsen. Är de svullna ska hon omgående söka läkare. Köp något bra smink som kan dölja ärret, avslutar han uppmuntrande.

Hon går ifrån besöket med en kuslig känsla. Av att allt inte är så enkelt som hon inbillat sig. Tur att hon inte är en orolig själ. Hon försöker alltid vara positiv. Se det fina i livet. Är en glad människa. Trots allt elände hon varit med om.

Men en liten djävul har satt sig på hennes axel. Petar på hennes kind. Vem ska du dela sorgen med, undrar han. Den du innerst inne gömmer. Du som brukar bära andras ledsenhet och bekymmer. Försöker dela med dig av din glädje.

Hon upprepar sitt mantra. Det hon övat in sedan barndomen. Ett måste för att klara av att leva. Att när det verkligen gäller är man alltid ensam. Man får vara sin egen trygghet. Så har det alltid varit. Och så är det fortfarande.

Han, som sitter på axeln förpassas till en papperskorg. Med raska steg går hon mot Kicks. För att investera i en täckande kräm. Concealer heter det visst. Tidigare har hon aldrig använt sådant. Bara läppstift och mascara. Men nu kommer andra tider.

Inombords har hon redan plåstrat om sig. Med ett plåster som inte riktigt täcker allt. Men ändå det mesta.