Trollet går i ensam skog,
ser sig planlöst kring.
Tänker just att det nog,
är allt och ingenting,

som finns att hitta i ett troll,
så halt och krum han är.
Orden ljuder, spelar liten roll,
för ingen finns väl här,

som önskar det som trollet har,
bäst gå i trädens hägn.
Där ingen stå och söker svar,
på vad hans tårars regn,

är komna av och vad han ser,
var gång vid tjärnens vatten.
Månens ljus var gång han ber,
dölja sig i mörka natten.

Troll är troll, och skall så vara,
han tänker när han ser förbi,
tjärnens yta och det uppenbara,
troll skall troll förbli.