Det är en svår fråga, den här frågan om utbildningen. Antingen ser man till betygen, och då är skolan till för skolan - non vitae sed scholae - eller så ser man till vad eleven faktiskt lär sig - non scholae sed vitae. Ser man för mycket åt betygen så möjliggörs ett system där eleverna kan gå igenom hela utbildningen med högsta bravör utan att för den skull lära sig någonting nyttigt. Ser man för mycket på lärandet, däremot, så är det oerhört lätt att hamna i ett läge där hela utbildningen varit förgäves; eleven kan väldigt mycket, men har inga betyg att visa upp. Svårigheten här ligger i balansen. Man vill ju trots allt att eleven ska gå ut med goda betyg, men man vill också att denne ska kunna mer än att ta reda på att svaret som förväntas på fråga tre är \'Fantomen på operan\' eller \'slaget vid Lützen 1642\'.
Det är en mycket svår fråga, eftersom dess område är någonting så lättbegripligt som omätbara storheter som tvingats in i en artificiell mätskala. Kunskap i sig själv syns inte, utan måste tvingas att visa sig på ett eller annat vis - därav prov, läxförhör, redovisningar och liknande. Dessa sätt att tvinga kunskapen att visa sig är i sig vare sig goda eller onda, främjande eller skadliga - liksom en hammare ligger de bara och väntar på att få användas. Vad som däremot kan få dem att bli till negativa krafter är de omständigheter under vilka de används. Ett prov kan vara ett utmärkt sätt att försöka mäta vad eleven kan - men när samma prov används år efter år efter år efter år efter år efter - - ni förstår själva att den pedagog som använder ett sådant förfarande förr eller senare slutar bry sig om vad eleven skriver i andra avseenden än om det överensstämmer med de svar denne anser vara rätt resp fel. Ett inte helt idealiskt utgångsläge för att avläsa vad en given elev har för kunskaper i ämnet i fråga, då det som mäts inte primärt är elevernas inneboende kunskaper utan i vilken grad de samtalar med sina äldre kamrater .
Det finns alltså en motsättning mellan målsättningarna, en målkonflikt. Antingen lära för livet eller för skolan. Antingen ett system som främjar bildning eller ett system som främst främjar sig själv. Men denna motsättning är nödvändig, då dagens kommodifierade samhälle gör det oumbärligt för [arbetsgivare, högskolor, det allmänna intresset etc] att jämföra människa A med människa B. Systemets mål är ju trots allt att ge [arbetsgivare osv] ett värde som går att jämföra, någonting rejält gripbart i stället för bara någonting så diffust som \'karaktär\', \'kunnande\' eller \'begåvning\'. Detta värde är då betygen, i alla sina former.
Målsättningarna går därmed isär, men de kompletterar ändå varandra. Ett betyg ska ju trots allt vara ett bevis på att eleven i fråga kan någonting - eller inte kan någonting - om ämnet han fått betyg i. Och där har vi bildningen, sed vitae, igen: betygen ska vara en funktion av bildningen. En elev av viss bildning ska få ett visst betyg, så säger systemet i sina kursplaner.
Men det säger också att eleven skall ha gjort och/eller uppnått vissa saker för att få detta betyg, saker som rent objektivt sett inte har ett dyft med elevens kunskaper att göra. Ett exempel på detta är att en elev skulle kunna skriva fyra litterära mästerverk, prisas som en ny tids Strindberg av samtliga litteraturkritiker i västvärlden, sälja fler än sextio miljoner böcker, översättas till fjorton språk, vinna nobelpriset och likförbaskat få betyget Icke Godkänt i Svenska B - och det av den enda anledningen att denne inte vågar hålla en kort presentation inför sina klasskamrater.
Så fort proceduren att mäta kunskaper blir till ett ritualartat och tvångsmässigt strävande efter att eleven ska uppnå vissa mål, försvinner kunskapen ur sikte. När betygen inte längre sätts efter elevens kompetensnivå utan efter huruvida denne lyckats uppnå något löjligt och godtyckligt men ändå kursmål så är frågan om skolan är till för skolan eller för livet redan avgjord. Eleven ses inte som en lärande människa utan som en presterande människa, och bedöms enbart och endast som en presterande människa.
Jag ber er att tänka över vilken slags skola det är ni vill drabba era barn med. Är det en vars främsta mål är bildning till varje pris, om så betygen måste kastas över bord, eller en vars främsta mål är att samtliga elever får så höga betyg de någonsin kan få, om så än bildningen måste dumpas som barlast under färdens gång - eller en som klarar av att både lära eleverna nyttigheter OCH att sätta betyg på hur väl dessa nyttigheter tagits in?
Vill ni det första eller det andra så är eran dag gjord: bägge två är redan vardaglig verklighet för Sveriges ungdom. Vill ni det tredje, däremot, så har vi en hel del arbete framför oss.